Hammarby

Hammarby ligger vackert beläget i Gästrikland vid Hammabyån mellan Ältebosjön och Storsjön.

Hammarbys historia före 1880

Hyttan i Hammarby anlades redan på 1580-talet. I det strida vattendraget mellan Ältebosjön och Storsjön placerades ett vattenhjul, och kraften från detta användes bland annat för att driva bälgarna vid masugnen. Tackjärnet från hyttan förädlades vid en stångjärnshammare helt nära hyttan. Andelarna i hyttan ägdes i första hand av bergsmän, men även en brukspatron var delägare. Under tidigt 1600-tal uppdelades järnframställningen mellan bergsmännen och brukspatronen i två stångjärnshammare och smedjor; En övre brukshammare tillhörig Hammarby bruk på åns västra sida belägen cirka 100 meter nedströms den nuvarande bron, och en nedre bergsmanshammare tillhörig bergsmännen på åns östra sida belägen på samma plats som dagens vattenkraftturbin. Denna uppdelning kom att bestå långt in på 1700-talet.

1738 uppfördes det Gamla stenhuset som en första början på en planerad större herrgårdsbebyggelse i sten. Det användes för olika ändamål inom bruket, och anses vara Gästriklands äldsta profana bostadsbyggnad i tegel. Under 1700-talets andra hälft uppfördes Nya stenhuset eller Magasinet som en pendang till Gamla stenhuset och de däremellan liggande två mindre Paviljongerna med brutet tak, den södra som ny huvudbyggnad för bruket, den norra som brukskontor.

Även bergsmansgården på åns östra sida byggdes ut och förskönades. Till slut lät Tore Petre år 1851 helt omforma och förstora den äldre bebyggelsen till en ny magnifik huvudbyggnad i senempir med hjälp av stockholmsarkitekten Theodor Polichron Chiewitz, senare stadsarkitekt i Åbo. En storartad engelsk park, ännu idag sevärd anlades. I denna placerades enligt tidens ideal olika mindre byggnader i intrikat samspel såsom ett Duvslag och Musiktempel. Ett äldre oxstall ombyggdes till Kapell. Därmed hade brukets centrum flyttats från den Gamla herrgården väster om ån till Nya herrgården på dess östra sida.

Det gemensamma intresset för skog och vattenkraft inom järn- och pappersindustrin medförde att Hammarby bruk köptes upp strax efter konkursen. Avsikten var att anlägga en massafabrik på det gamla järnbrukets plats. Företaget döptes till Storviks Sulfit och det växte sig snabbt till en av de största enskilda massaproducenterna i landet. Framgångarna kom och gick men företaget fanns kvar på orten och växte med tiden.

Efter andra världskriget ökade produktionen snabbt för export till det krigshärjade Europa. Likaså ökade behovet av arbetskraft, men det lilla samhället Hammarby kunde inte erbjuda särskilt många moderna bostäder. Konsekvensen blev att Storviks Sulfit påbörjade ett bostadsbyggnadsprojekt som skulle pågå i mer än 30 år. Ansvarig arkitekt blev den engelskfödde Ralph Erskine. Hans idéer och mycket personliga arkitektur förverkligades och tidningarna beskrev snart Hammarby som något alldeles speciellt, och allt annat än traditionellt svenskt. Långt fler än 100 bostäder byggdes i radhus, kedjehus, pensionärshem och flerbostadshus.